Närpolisen på Östermalm har börjat slå följe med löpare varannan onsdagkväll i Lilljansskogen. De joggar 3 km-spåret fram och tillbaka under kvällen för att joggande medborgare ska känna sig trygga i skogen.
Ett liknande initiativ tog närpolisen i Uppsala när jag bodde där. Då tyckte jag att det var bra. Tjejer slapp vara rädda för mystiska överfallsmän och polisen fick frisk luft och träning istället för att sitta instängda på något tråkigt kontor. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det.
Kvinnor i vårt samhälle är så rädda för så mycket. För att gå upp i vikt, för att inte hinna med, för att inte räcka till, för att inte vara tillräckligt duktiga. Ska de verkligen behöva vara rädda för att ge sig ut i elljusspåret en skir vårkväll också?
Enligt Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund lever den misstänkta gärningsmannen i en nära relation med kvinnan i 60 procent av de anmälda misshandelsfallen mot kvinnor. I endast 25 procent av fallen är gärningsmannen obekant för kvinnan.
På ett liknande sätt är det med våldtäktsrisken. Enligt Brottsförebyggande rådet polisanmäldes 101 försök till våldtäkt och fullbordade våldtäkter utomhus mot kvinnor i Stockholms stad 2011. Inomhus var antalet 348.
Dessutom kan man anta att det finns ett stort mörkertal i den här typen av brott. Misshandlade kvinnor har förmodligen större benägenhet att göra en polisanmälan om hon är obekant med gärningsmannen än om det är hennes man eller sambo. Så andelen bekanta gärningsmän kan alltså vara ännu större.
För några veckor sen var jag på fest. Jag pratade med några jag inte hade träffat förut och vi trevade oss fram mellan olika samtalsämnen, sådär som man gör med folk man inte känner. Så kom vi att tala om träning. "Det blir skönt nu när våren kommer", sa en kvinna i 30-årsåldern. "Så att man kan komma ut och springa igen." "Jaha, jag tycker att det är så skönt att springa på vintern, när luften är klar och kall", sa jag obekymrat. Jag trodde att hennes tvekan att springa före vårdagjämningen handlade om bekvämligheter som kyla och slask. "Nej, usch", sa kvinnan. "Jag skulle aldrig ge mig ut i skogen ensam när det är mörkt. Känns som att överfallsrisken hänger i luften", sa hon bestämt.
Jag blev så förvånad. Och jag tyckte att det var så sorgligt. Hon begränsar sina egna möjligheter av rädsla för en vag risk som statistiskt sett är extremt liten. Liksom så många andra kvinnor.
Och det är här närpolisen kommer in. För även om de tycker att de gör en insats för sådana löpare som kvinnan på festen, och de säkert får positiv respons i spåret, förstärker deras närvaro där känslan av att det finns något att vara rädd för i skogen. Och ger därmed stöd till kvinnor som begränsar sig själva. Till slut kanske de inte vågar springa utan polisen, oavsett årstid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar