Hej hej i spåret

Ikväll på militärträningen mötte vi ett par joggande herrar i övre 60-årsåldern i spåret. Hej hej!, hälsade de glatt när de passerade oss, ett gäng glada, flåsande kvinnor i gröna västar. (Ja, idag råkade det bli ett tjejpass, lett av grymma tjej-A.) Flera av oss hälsade glatt tillbaka på herrarna.

Senare kom det några soldater från närbelägna K1 och glodde muntert när vi svettades på grusvägen. Vi försökte allt vi kunde att ta efter A i den där parövningen där den ena i paret står i framstupa ställ och den andra håller i det ena benet på den första, ungefär som i skottkärran fast man håller bara i ett ben, och den första sparkar med det lösa benet under det som hålls i, utan att vrida på överkroppen. (De här militärträningsövningarna är verkligen hopplösa att försöka återge i skriven text.) "Ska ni va med!", ropade jag till soldaterna som bara log brett och fortsatte glo.

Interaktion med okända i träningen. Det är rätt naturligt när man håller på med militärträning, för vi är ju alla okända för varandra, och ändå håller vi på och bär varandra på ryggen och hakar fötterna om varandras vader och sätter händer i varandras ryggar, så det blir en del klämmande och kännande på svettiga kroppar.

Men så skickade kompis G det här tidningsurklippet till mig. Det är liksom på samma gång dråpligt och sorgligt. Sorg-dråpligt.