Jag behöver egentligen inte gå upp förrän om tjugo minuter. Men det spelar ingen roll. Jag vet att jag inte kommer att kunna somna. Jag har knappt sovit en blund på hela den tre timmar långa natten. Trots det blundar jag och kryper lite närmare kamrat D där i vindskyddet. Som en besvärjelse, en bön om att jag visst ska bli varm och att jag visst kommer att somna i tjugo minuter och att det visst kommer att vara tillräckligt, så att jag ska vakna pigg och glad och utvilad.
Men jag blir inte bönhörd. Visst är kamrat D varm, men jag ligger längst ut på kanten och på andra sidan mig ligger ingen, där sträcker bara skogen ut sig med sina iskalla våtmarker och stenrösen och fortfarande, faktiskt, rester av snötäcken.
Till sist drar jag en suck, eller huttrar jag till, det är svårt att säga, men jag sätter mig i alla fall upp i sovsäcken och det är inte särskilt behagligt, det är iskallt ute, säkert en eller två minusgrader. Känslan har jag varit med om förut. Många, många tidigare morgnar (eller rättare sagt nätter) på Västbanken, där det var tio grader varmt i mitt rum och man såg sin egen andedräkt i badrumsspegeln på morgonen. Det var samma känsla. Iskalla kinder, och öron, trots att jag har sovit med mössa på, och jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Men efter lite BRAK på rummet och varmvatten i termos var jag snart på banan, det vet jag, så var det alltid, så funkar det ju. Så borde det funka även här, tänker jag.
Elden som kamrat O fick att brinna så magiskt några timmar tidigare ligger nu där, sorgset utbrunnen, grå och sval. Jag ser på mina kängor som jag har lagt upp mot eldstadsbegränsningen, också det en naiv förhoppning om att elden skulle stå sig. Nu har det hänt som instruktör M varnade för, kängorna är helt stelfrusna. Snörena står åt alla håll, som radioantenner. Men idén att stoppa ner alla mina kläder i sovsäcken under natten visade sig vara ett genidrag, för om inte varma, så är de åtminstone inte stelfrusna, de också. Så jag kör ner mina icke-stelfrusna strumpor och sockor i de kalla kängorna och snörar åt. Snart blir det varmt. Det måste det bara bli. När jag börjar gå och springa. Jo då. Rent fysiologiskt måste det bli så.
Jag bestämmer mig för att jag behöver få i mig lite vatten innan jag ger mig av, jag vet att jag ligger på minus, och jag kommer förmodligen inte dricka tillräckligt nu heller, det måste vara iskallt, men ändå. Bättre lite, än inget. Tar tag med handen runt locket på vattendunken vi har fått ut. Jag kan inte rubba den. Inte över huvud taget. Jag vet ju att jag kan vara svag i händerna såna här morgnar, när jag har sovit och druckit för lite och inte ätit. Men SÅ svag? Jag försöker igen. Stört omöjligt. Men det kan ju inte vara omöjligt, tänker jag, och drar och drar med alla krafter jag har, höger och vänster hand tillsammans. Till slut lättar locket. Och när jag skruvar av det ser jag, förstås, att isen har kristalliserat sig kring öppningen. Det var därför det var så svårt att öppna. Vattnet rinner kallt i min strupe.
...
Jag är på överlevnadshelg med militärträningen, och det är alldeles fantastiskt och djävligt och härligt och karaktärsdanande och alla såna där ord som man brukar använda när man vill beskriva något som är helt utanför ens "comfort zone". Jag har ju en liten aning om vilken typ av djävlighet det kan komma att bli, efter GMU, men varje upplevelse av det här slaget är unik, så mycket jag har förstått. Och den får naturligtvis olika utslag beroende på var man är i livet när man utsätter sig själv för den, i hur bra form man är, hur mycket man har sovit, och allt det där.
Innan helgen är över kommer jag och mina gruppkamrater att ha orienterat, orienterat och orienterat ännu mer genom sly och sankmark, torkat strumpor innanför byxorna, lärt oss använda batong, handklovar och benlås, irrat runt i träskmarker, gjort upp eld med tändstål och sedan försökt grilla en hel lax i folie över samma eld, byggt förläggning, löst kluriga kartskiffer, sprungit värmeslingor, lärt oss allt om första hjälpen, beundrat stjärnhimlen som ju ser helt annorlunda ut i skogen än i stan, dragit en skåpbil i uppförslut, ätit Marabou Black vid lägerelden, legat och spanat på regeringssoldater på en grusplan in the middle of nowhere kl 01.30, peppat varandra mot all sans och vett, blivit jagade av skallande patrullhundar genom oländig terräng i flera timmar, för att till sist bli tillfångatagna av de där regeringssoldaterna och hamnat i "white noise"-fångfållan i 60 minuter. Där inne får jag blodtrycksfall och är nära att svimma, och hade det varit en riktig gisslansituation, hade de säkert låtit mig göra det. Men riktigt så "all in" går vi inte i det här rollspelet.
Vi känner inte varandra i gruppen innan den här helgen. Men vi stöttar varandra, vi frågar varandra hur vi mår och säger att det kommer att gå bra och att vi klarar det och vi är starka och det ordnar sig. Det är vackert.
Jag tvingas konfronteras med både mina svagare och starkare sidor den här helgen. Det är tydligt, obarmhärtigt på något sätt, och både jobbigt och uppbyggligt, och renande. Jag är exekutiv, fattar beslut och tänker ett steg längre. Jag frågar hur de andra mår och hur de upplever situationen. Och jag upplever än en gång hur tunnelseendet slår till när jag inte har fått sova och stressen blir uppenbar. Nu hände det igen. Det är en situation som helt tydligt är utanför min "comfort zone". Det är nästan så att jag inte klarar av det, men med gruppens hjälp klarar jag av det i alla fall. Vi klarar av det, tillsammans. Jag kan inte låta bli att vilja utsätta mig för det. För det är där magin inträffar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar