Och så kom jag på en grej till. Från militärträningen igår.
Jag låg på och peppade rätt hårt under passet, det var "bra jobbat gänget!", "vi är starka!", "håll i!" och så vidare. Vid ett tillfälle, när vi låg på rygg och tittade upp i talltopparna och pendlade upp och ner med benen i såna där butterfly kicks, sa jag "tänk att det är konstsim", vilket utlöste en del skratt. Någon svarade "ja, då vinner vi fan guld!", och alla skrattade lite till.
Jag var en av de starkare i gruppen igår, vilket gjorde att jag kände en möjlighet att peppa de andra. När jag är svag orkar jag ju inte peppa nån annan, och jag vet att det är när man är svag som man behöver det som bäst. Jag tänker på superstarka kamrat E och hur mycket hans peppande ord har kunnat betyda för mig genom åren, och försöker "skicka vidare".
Men jag tänker också på att vissa kanske blir provocerade av att höra det där djäkla peppandet hela tiden. "Kan hon inte bara hålla tyst nån gång! Bara för att hon är så djävla stark så att hon har syre kvar att skrika med på det där sättet." Jodå, jag vet hur det känns.
Det är en balansgång. Så när kamrat U kom fram till mig i omklädningsrummet efteråt och sa "Bra peppat idag", svarade jag "Tack! Jag funderar alltid på om jag är för mycket". Och då svarade hon "Det kan aldrig bli för mycket av dig". <3
Fina, fina kamrat U och fina militärträningen som tar fram de sidorna hos oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar