Just hemkommen från en sån där magisk endorfinkväll på militärträningen. Jag hade kryssat mellan konferens och möten och tidspassningar i taxi hela dagen och på väg till idrottsplatsen övervägde jag att skippa alltihop och åka hem och sova istället. Mina lår var sådär lagom stela efter måndagkvällens 575 benböj. Och så kom inte bussen, och solen sken, så jag bestämde mig för att promenera de två kilometrarna från den närmaste gröna tunnelbanestationen till idrottsplatsen. Och se där, med lite syre i hjärnan kunde jag tänka klarare och det kändes plötsligt som att det skulle kunna bli kul att träna. Fast lite orolig var jag för löpningen, för spänsten i benen var så gott som obefintlig.
Det blev ett härligt pass. Uti vårsolens glans. Mättat, liksom. Den rätt nya instruktören, vars namn jag nu har glömt, levererade ett strålande pass med ankare J vid sin sida.
Vid den inledande jägarvilan försöker jag att inte oroa mig för mina ben och det bedrövliga skick de befinner sig i, men det är inte lätt, för mjölksyran strömmar snabbt till och den obefintliga spänsten blir knappast stärkt av det. Men sen följer alla favoritövningarna på varandra, i ett rasande tempo, det är nästan som ett "Best of militärtränings"-pass som uppdagar sig. Det börjar lite försiktigt med skydd (där jag återigen söker stora stenar med blicken, det sitter tydligen i, det där) följt av backintervaller, planka och mera backintervaller i par, och under tiden den ena i paret springer, gör den andra armhävningar, situps och benböj. Sedan mina favoriter, de riktiga soldatlekarna: urdragning i korridor under påskjutning framifrån, och taktiskt omhändertagande av stridsskadad, komplett med släpdrag i lera och allt. Och så situps i armkrok, men med armarna runt varandras axlar istället för armkrok, vilket förstärker känslan av att jag är nån sorts medeltida roddarträl, sen mera backträning och kleggig skogslöpning med äkta tjurruskänsla, och till sist armhävningar i grupp under lite skrik innan vi drar oss tillbaka till idrottsplatsen.
Och när jag travar uppför trapporna till läktaren på väg mot bussen efteråt, kan jag inte förstå att jag någonsin tvekade. Jag är ju lycklig nu! Nöjd. Spelar Kaah på högsta volym i lurarna och skojar med ett medelålders par som har baxat ombord ett köksbord på bussen.
Endorfinerna talade. Det var välbehövligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar