Släpp huvet

Och så tog det nästan en hel månad innan jag tränade ordentligt igen. Men då blev det å andra sidan ordentligt.

En hel månad av utsvävningar i singellivet, den förbannade förkylningen som höll mig borta från konditionssport i nästan två veckor, och så allmän trötthet och tolktumlarkänsla på jobbet. Och under hela den här tiden: ingen militärträning. Inga regelbundna stopp i endorfindepån. Inga händer i ryggen. Istället tankar, tankar och tankar tills jag på riktigt trodde att jag skulle bli galen.

Men så slog StafettVasan med jobbet ned som en bomb. Dagen innan hade jag verkligen ingen lust. Jag hade lovat att ställa upp på 24 kilometer, sträckan mellan Mångsbodarna och Evertsberg, för att ingen annan i laget kunde eller ville ta den sträckan. Jag kände mig absolut inte i form. Visst, jag hade väl skrapat ihop en fyrtiofem-femtio kilometer under säsongen, men den senaste månaden uppgick min totala träningsmängd till fyra kilometer i Lilljansskogens elljusspår. Och så skulle jag helt plötsligt åka tjugofyra kilometer skidor. Nästan två och en halv mil.

Jag vet ju från militärträningen att allt går om man vill, och jag hade ändå såpass mycket träning i kroppen november, december och januari, så jag visste någonstans att jag skulle klara det. Och det fick bli kamrat E:s ord från ett av mina första militärträningspass som skulle bli räddningen de sista kilometrarna: släpp huvet - kroppen orkar. Och det funkade.

De första kilometrarna gick riktigt fort, det var bra glid och härlig utsikt över granklädda berg och dalar. Jag hann tänka: tänk att jag får vara här idag. Och se solen skina över Älvdalens kullar. Det är vackert. Jag har tur.

Sen gick kilometrarna och den sista biten var jag riktigt trött, och jag tänkte på kilometerskyltarna som räknar ner mot Mora. I Evertsberg, där jag skulle växla, är det 42 kilometer kvar. När jag åkte förbi 47, 46, 45-skyltarna tänkte jag: 42. Meningen med livet. (Från Liftarens guide till galaxen.) Och där stod kamrat U och mötte upp med ett glatt leende, och jag fick lite blåbärssoppa och sätta mig i en varm bil och jag var rätt nöjd, trots att jag inte klarade min målbild på två timmar. I bilen sänkte sig ett komaliknande tillstånd över min arma kropp. Jag hade behövt trycka i mig lite mer energi, men det fanns det inte möjlighet till just då.

Men endorfinnivåerna blev i alla fall påfyllda. Och lite senare blev det öl och ölkorv, bastu och dusch och rena kläder och mat och vänner. Och på det hela taget var det hela en härligt strålande vårvinterdag i Dalarna. Det är ju härligt bara det.

Mångsbodarna.