Disciplin

Just hemkommen från första militärträningspasset på länge. Väldigt länge. Sist var i slutet av januari. Jag var nervös innan, som man alltid är när man har varit borta ett tag, i hur dålig form är jag egentligen? Kan jag fortfarande springa? Kan jag fortfarande göra en armhävning? Tankarna virvlade runt i skallen. Jag var inte helt övertygad.

Men jag tog mig dit, kom i god tid och genomförde och det hela gick över förväntan. Det resulterade ju förstås i ett sånt där endorfinfånigt leende och den där kom-an-då-alla-idioter-i-hela-världen-jag-knockar-er-alla-dar-i-veckan-känslan, som man nästan bara får från militärträningen. Stärkande för kropp och själ.

Och eftersom det var måndagkväll i Lilljansskogen, var det en del andra tokar ute också. Löpargrupper, framför allt. Och när jag såg dem göra sina intervaller, i lägre och högre intensitet, i olika längder, tillsammans och enskilt, tänkte jag bara: stackare. Den där disciplinen. Det krävs en del disciplin för att göra de där grejerna. Inte för fort, inte just nu, sen, men inte nu, och så exakt det här tempot och minuttider och tröskelvärden och pulsmätare och hej och hå. Man ska kunna "sätta upp ett mål" och "träna inför det" och "klara av det".

Allt det där slänger vi liksom över bord på militärträningen. Som jag skrev om igår, så finns det visst militärtränare som håller på med sånt utanför träningen, men när vi väl är där, är det bara övningen som gäller. Den här övningen som vi håller på med just nu. Och vi ger allt, vi gör så gott vi kan, vi pressar oss igenom mjölksyran, vi misslyckas och vi försöker igen. Det är så man kan förklara att vi gör situps i armkrok på ett långt led under stjärnorna. Vi gör det inte för att prestera några minuter bättre på nästa tävling, eller på det där testet ett halvår fram i tiden eller vad det nu är (som jag skrev om redan i mitten av januari). Vi gör det för att vi råkar befinna oss i en Stockholmsskog en klar marskväll och en kille i M90-byxor har just skrikit åt oss att göra det. Det finns inget annat.

Och visst, det där pressandet igenom mjölksyran, det kräver ju också en form av disciplin, men det är en annan sort. Det är den där eviga striden i skallen på en mellan att ge upp och att fortsätta kriga. Men den förutsätter ingen återhållsamhet, inte som för löparna, att "nu ska jag bara springa lite lagom halvfort fast jag egentligen skulle kunna springa fortare, för min tränare har räknat ut att om jag gör exakt så och inget annat fem gånger i veckan i fyra månader så kan jag kapa fem minuter på milen".

Nej, på militärträningen får var och en ta ut sig efter förmåga. Orkar du mer, får du springa mer. Disciplinen handlar bara om att vinna mot den där rösten i skallen som säger att du kan ge upp. Den handlar aldrig om att vinna mot rösten som säger att du skulle kunna ta ut dig mer. Det går liksom emot militärträningens hela idé, ande och bokstav. Maxansträngning är utgångspunkten.

Och det kanske är skillnaden, att detta är lika mycket mental träning som fysisk.

Det här blev ett långt inlägg. Men så var det också ett långt träningsuppehåll.