Rödgrön röra

Jag har en vag känsla av att jag kommer att ha träningsvärk de kommande dagarna. Något säger mig det. 

Jag vaknade i morse med en obestämbar känsla av ensamhet och ledsamhet, utan att riktigt veta varför. Kanske var det någonting jag drömde. Men så är det ju, vissa dagar är låga dagar. Jag gick till jobbet. Det blev lite bättre. Jag fick annat att tänka på. Arbetsdagen kom och gick, med sin egen rytm, ett godståg som stannar på vissa förutbestämda stationer, det är möten och lunch och fika och mejl. Och så plötsligt har klockan blivit 17.18 och det är dags att skynda mig hem för att hinna byta om och rusa iväg till träningen. 

En vecka sedan senaste militärträningspasset. Jag funderar på hur det ska gå. Om jag ska orka. Se där, det krävs så lite. Bara några dagars frånvaro, så är tvivlet där och gnager igen. 

Jag kommer fram till idrottsplatsen och drar upp dörren till korridoren. Jag förväntar mig att mötas av det där välbekanta, stigande sorlet i korridoren. Men det kommer inte. Jag går in. Det är nästan tyst. Några vilsna blåvästar sitter på bänken utanför omklädningsrummet. Vad är det som är fel? Jag frågar instruktör J. "Det är vädret", svarar han uppgivet. Vädret? Det är väl i och för sig kallt, särskilt för att vara mitten av mars, men halvklart och fortfarande dagsljus vid 18-tiden. Vädret har väl varit betydligt sämre än så här och ändå lockat stora skaror? Märkligt. Det slutar med att vi grönvästar blir ihopfösta med rödvästarna under uppställningen. Tillsammans blir vi typ tretton stycken, så egentligen är det ju inte konstigt att de slår ihop grupperna. Men ändå. Rödvästarna. Med skräckblandad förtjusning ställer jag in mig i ledet. Jag har ju varit där, en gång i tiden. Och nu ska jag träna tillsammans med dem. I en salig, rödgrön röra. Som tur är är det fler gröna än bara jag.

Vi sätter av från idrottsplatsen. Det är instruktör M, som jag har haft förut och som jag vet att jag gillar, och en ny förmåga, F, som ska få pröva sina vingar under en del av passet. De brukar ju alltid anpassa ansträngningsnivån efter västfärg, så jag tänker att det säkert ska gå att träna med rödvästarna.

M inleder med en klassisk uppvärmningsövning, höga knän i par i varierad intensitet, och så en del löpning och sen bygger vi upp en rejäl syreskuld i benen - "inför uppförsbacken", som M säger - med hjälp av benböj, utfallshopp, jägarvila, varvat i vad som känns som en evighet. Jag vill lägga av, men jag stirrar upp mot balkongerna på de nybyggda husen i Norra Djurgårdsstaden och försöker trycka mig igenom mjölksyran, jag vet ju att det sitter i huvet. "Låt det brännas, det är ju inte mycket vi kan göra åt saken ändå", konstaterar M torrt när vår andhämtning smälter samman i marskvällen.

Vi springer och springer och sen bär vi varandra på ryggen uppför backen mot Fiskartorpet. Vi bygger upp ännu mer syreskuld med hjälp av benböj, armhävningar och burpees. Sen tar F över. Jaha, vad ska det bli av det här nu då, tänker jag. Nya instruktörer brukar som sagt vara rätt försiktiga. "35 minuter kvar av passet", hojtar F till oss. "Nu börjar det bli jobbigt." Som om det inte har varit det hittills, skrockar vi, till och med rödvästarna. Hur jobbigt kan det bli?

Rätt jobbigt, är svaret. F kommenderar oss att hämta bildäck bakom containern, "två bildäck för er med röda västar", lägger han till, och jag tackar min lyckliga stjärna för färgen på min väst just nu. Sen blir det intervallöpning uppför backen i "90-95 procent av maxpuls", som han säger. Tre varv. Det är jobbigt förstås, men psykiskt är det lätt, det är en övning jag kan greppa, jag ser målet, jag kan ta ut mig eftersom jag får vila och få ner pulsen på vägen ner för backen igen. Sista varvet springer vi uppför, allihopa, med bildäcken på raka armar över huvudet. Vi lämnar tillbaka bildäcken. Sen löper vi tillbaka mot idrottsplatsen. I högt tempo. Jag har håll. Jag vacklar mellan att tycka synd om mig själv och att fortsätta kriga. Jag bygger pannben nu. Det är bara fortsätta, fortsätta, fortsätta. En kamrat i täten faller ifrån, jag vet inte varför, men plötsligt blir det en lucka där. Kamrat E, med röd väst, hetsar bakom mig: "kom igen nu, täta till luckan!" Jag blir både triggad och förbannad på samma gång och tänker att jag ska visa honom, så jag lyckas springa ikapp täten.

Vi får göra en sista statisk styrkeövning och jag håller ut, den här är min grej, ryggen är jag stark i, och jag skriker åt den stackars prova på-aren bredvid mig att inte ge upp när han lägger ner huvudet i snön för att vila. Tack, flämtar han, och försöker igen. Det han inte vet är att jag skriker lika mycket åt mig själv som åt honom. Det gör jag alltid.

Och vi ramlar in i korridoren igen och jag är verkligen helt slut, det kan man kalla valuta för pengarna. Vi är ett gäng krigare, vi gröna som klarade av ett pass med de röda. Och när F säger till oss att stretcha höger ben kan jag inte komma ihåg vilket ben som var höger nu igen, det är för svårt, det är en för svår uppgift just nu.

När jag sedan kommer hem och möts av datorskärmen som har stått öppen sedan i morse påminns jag om hur jag kände mig då. Låg. Trött. Ledsen. Ensam. Militärträningspasset har skakat om alla de där pusselbitarna och släppt ner dem igen i en ny kombination. En något lyckligare, mycket tröttare kombination. Och under tiden det har tagit mig att skriva den här texten, har träningsvärken redan landat.