På jobbet har jag varit på heldagsutbildning två dagar i rad, i hur man är en bra projektledare. Det var en bra kursledare. Jag tänkte efter i runda slängar fem minuter att "den där killen har varit officer". Förutom att han pekade med hela handen, vilket han verkligen gjorde hela tiden, talade han med magstöd, tittade oss rakt i ögonen och sa saker som "därefter", "följande", "på enklaste sätt", och "tid för detta: trettio sekunder". De där orden och uttrycken är som toppen på ett isberg, för den som känner igen dem, man förstår vad som skvalpar därunder. Känslan av granris och minnen av vapenvård och varmvatten i termos och "spräng kommer" och skåpsvisitationer och sånt. Om jag bara hade gjort GMU, hade jag kanske inte observerat det direkt, men eftersom jag umgås med de där orden och uttrycken ett par gånger i veckan, på militärträningen, hålls de där minnena och intrycken färska för mig. Den delen av hjärnan underhålls, liksom.
I pausen första dagen var jag tvungen att gå fram och fråga, "du har någon form av militär bakgrund, va?" Och det stämde ju, förstås. Det fanns inte en chans att han hade betett sig som han gjorde annars.
Hur som helst, det var en extremt intensiv utbildning - på det sättet påminde det lite om GMU, faktiskt. Så jag var rätt slut när jag kom till träningen ikväll, på det där sättet att jag verkligen ville få mig en urblåsning. En fysisk en. Men som jag och kamrat E konstaterade efter passet: det var på en lagom nivå psykiskt. Idag hade jag inte orkat med att rusa uppför Fiskartorpsbacken i ösregn. För psykets skull. (Eller kanske hade jag gjort det, trots allt, man vet ju aldrig.) Men det var skönt att vi slapp, i alla fall.
Det jobbigaste vi gjorde var nog M:s syreskuldsövning för benen - benböj, utfallshopp och jägarvila varvat i 4 x 30 sek-intervaller. När det sög i låren konstaterade M, precis som sist jag gjorde den med henne, "Låt det brinna bara. Det finns ingenting vi kan göra åt det nu". Och jag gjorde det faktiskt. Jag lät det brinna. Och tänkte, nu bygger jag ben.
Och på vägen hem lyssnade jag på Oskar Linnros i lurarna och tänkte att den där elden han sjunger om, den som vi kan gå igenom, den brann i mina lår ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar