Ikväll på militärträningen var uppgiften att springa tio intervaller åt fyra vädersträck à ca 200 m, och däremellan göra armhävningar, situps, rygglyft, upphopp och knä-mot-armbåge (börja med 10 av varje och sedan räkna ned en för varje varv. 50 av varje blev det sammanlagt, för min del). Och en vända, när jag sprang det långa, sega, asfalterade motlutet upp mot de gröna soptunnorna i den skira aprilaftonen, mötte jag tre fantastiska kvinnor på en rad.
Först kom E, som för två år sedan valde livet istället för sin övervikt och med skickliga kirurgers hjälp och stenhård militärträning har blivit en helt ny människa. Efter henne följde L, som stukade foten i en olycklig backe för knappt ett år sedan och har haft en lång rehabväg tillbaka till träning. Men hennes stora leende, och high five-hand när vi sprang förbi varandra var beviset på att hon är tillbaka nu. Och så till sist H, inspiratören, känslomänniskan, solskenet i mitt träningsliv (och till stor del i mitt vanliga liv också) med ätstörningar och djävelskap i bagaget. För ett år sedan kunde hon inte göra en enda armhävning, och nu hejar och peppar alla hon möter på passen.
Efter att ha mött de här tre kvinnorna blev jag plötsligt rörd. Jag visste inte att man kunde bli rörd när man springer. Jag sprang uppför ett djävligt asfaltsmotlut en skir aprilafton med genomblöta yllesockor i lerklafsiga joggingskor och inom loppet av kanske 30 sekunder slog all denna mänskliga erfarenhet emot mig, detta ständiga övervinnande av sig själv och svårigheter man möter. "Livet!", tjoade H när vi möttes i motlutet. Ja. Ett koncentrat av livet, liksom. För den dagen man slutar försöka övervinna sig själv och svårigheterna, ja, vad finns väl kvar då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar