Jag har använt uttrycket FUBAR mode några gånger för att beskriva mina upplevelser på militärträningen, och varje gång jag gjort det har det legat snö på marken. Det är något med utomhusträning vintertid som skruvar upp ansträngingsnivån ett varv till. Ålning medelst hasning genom slask, blötsnö i håret, minusgrader som river i luftrören. Det gör något med en människa.
Men den här säsongen är jag beredd att sätta en FUBAR-etikett på ett pass innan första snön ens har fallit. Nämligen kvällens pass med instruktör C.
Tekniskt strul har sinkat mig på jobbet och jag har kommit hem alldeles för sent för att hinna med sista bussen till återsamlingsplatsen. Det får bli cykel dit. Och cykelturen, som vanligtvis tar i runda slängar tio minuter, påbörjar jag 1752. Passet börjar 1800. Det BÖRJAR 1800. Jag ska alltså ha hunnit låsa cykeln, rusa in, springa genom hela den långa korridoren till omklädningsrummet kasta av mig min jacka, cykelhjälm och ryggsäck och rusa ut igen och ställa upp till klockan 1800. Till råga på allt har jag precis föregående dag haft ett samtal med instruktör C där jag mer eller mindre hånat militär personal tillhörande Livgardet för att de inte kan hålla reda på sin utrustning (jag hittade en namnbricka när jag var ute och söndagspromenerade i Lilljansskogen). Snacka om att kasta sten i glashus---
Men jag trampar som en dåre hela vägen, regnet slår intensivt i ansiktet och mot mina bara händer, jag lyckas jobba upp ett hyfsat flås och antydan till syreskuld, sladdar in på planen 1759, hinner med hela proceduren in och ut igen innan klockan har slagit 1801. Här ska inga stenar kastas.
Instruktör C drar iväg med oss mot skogen och innan vi vet ordet av tar vi oss fram genom mörkret genom löpning, björngång i uppförslut, kamratbärning på rygg. Vi klafsar ut på Uggleviken, ja, själva ängen heter ju faktiskt så, ett namn från svunna tider innan landhöjningen hade gjort sitt, och just ikväll påminner den betydligt mer om en vik än om en äng. Nu ska vi springa. Vi står rygg mot rygg med varsin kamrat som vi ska tävla med bort till den stora granen, vad kan det vara, max hundra meter. Den som står bortvänd från granen får jaktstarta två sekunder efter sin kamrat. Varannan gång får jag starta tidigt och varannan sent. Det är väl tänkt att väcka nån sorts tävlingsdjävul och kamplust. På mig funkar det. Särskilt de gånger jag får starta efter kamrat K, för jag vet att jag är snabbare än hon, och jag borde kunna komma ikapp. Andra gången tänker jag faktiskt att "det är min förbannade skyldighet att komma ikapp om det är fysiskt möjligt för mig". Och då gör jag ju det. Såklart.
På köpet får jag blodsmak i munnen, lätt yrsel och en klapp i ryggen av instruktör C när vi kommer tillbaka, han hör på min andhämtning att jag har tagit ut mig. Och det är nog lika bra att det är beckmörkt under den påföljande dipsfestivalen inne i lusthuset, för det svartnar fläckvis för ögonen, men det märks ju knappt med de siktförhållandena.
Därefter får vi möjlighet att utmana våra hjärnspöken med bisarrt många armhävningar ute på viken, den som inte orkar får alternativet att lägga sig platt i den våta gräsmattan och vila. Just nu känns det som en ynnest. Lite som den obeskrivliga lyxen när vi typ femte fältdygnet under GMU, efter ett ensamdygn i undermåligt byggt vindskydd som regnade in, fick rulla ut våra liggunderlag rätt på cementgolvet i ett varmgarage och sussa under lysrörens sken. Perspektiv kallas det visst.
Det sista vi gör är att springa med armarna rakt upp ovanför huvudet väldigt väldigt länge. Som vanligt får jag upp en bild av att vi är krigsfångar som gett upp, en inte helt långsökt metafor just nu. Jag pressar mig igenom mjölksyran och tänker att det är sånt här som pannben byggs av. Träningsvärken i axlarna kommer att gå över om ett par dagar, men pannbenet blir permanent tjockare.
När vi kommer tillbaka till återsamlingsplatsen känner jag mig som en urvriden disktrasa. Det tar ett tag innan jag hittar ordet för det. Men när jag väl har trampat hem igen genom regnet och kommit in under tak tvekar jag inte: FUBAR mode.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar