Plötsligt kommer konditionen tillbaka. Det händer faktiskt pang bom. Man når en nivå, en tröskel, där man helt plötsligt inte kämpar för att överleva till nästa andetag längre. Där varenda steg inte är blod- och spyfys, utan där man faktiskt kan springa lite på passet och ha hjärnan igång samtidigt.
Det hände ikväll. Och det sammanföll med instruktör J:s återkomst efter ett års sjukskrivning och rehab. Som han har kämpat. Och som han får allt att verka så lätt. Bara det fick mig att kämpa lite hårdare ikväll.
I brottningsövningarna, rörlighetsövningarna, och de låååånga backintervallerna, där till och med en och annan rödväst dristar sig till att yppa klagan. När jag springer uppför och faktiskt springer, inte nödtorftigt hasar eller släpar mig fram. När jag känner att det dunkar i aorta och river i bröstet, men baksida lår och vader fortfarande har mer att ge.
Jag har mer att ge. Jag återfår min tro på livet. Och på mig själv - vilket är viktigare inför Den Långa Vandringen i augusti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar