måndag 16 februari 2015

In i mjölksyran

Det är februarikväll och blåsigt och nollgradigt och dubbskor och två veckor sen sist och det är Östermalms idrottsplats. Jag tränar med basicgruppen under instruktör C och när vi har tagit oss ut på det lilla fältet säger han åt oss att bilda ring och hålla varandra om ryggen, med honom i mitten. Vi ska tydligen göra upphopp, så där som vi gör i slutet av varje pass. Men till skillnad mot i slutet av passet, kommer vi inte fram till hur många vi ska göra innan vi börjar. Vi bara börjar. Och vi vet inte hur många vi ska göra, eller hur länge vi ska hålla på. Det avgörandet ligger i instruktör C:s hand. Han har satt igång oss, och vår uppgift nu är att fortsätta tills han säger att det är nog.

Och i och med det övergår nu övningen från upphopp till något helt annat. Till en kamp mot våra egna behov av förutsägbarhet, kontroll, information. De som är närapå maslowskt självklara för oss i våra stressade storstadsliv och smartphones. Tänk att det kan vara så lätt för instruktör C att ändra hela övningens innebörd. Ett ord, ett nummer.

Efter att ha staplat kräftgång och bockhoppning och köldövning på varandra, blir det dags att springa tillbaka. Med händerna över huvet. "Raka armar", får han oss att säga i talkör. Och upprepa det. Och sen upprepa det igen. Det är för att vi ska inpränta i våra nu rätt så trötta kroppar att det är detta, och ingenting annat, som gäller. "Jag är så utlämnad nu", tänker jag dramatiskt, fastän det ju är så banalt att det nästan är fånigt, vi springer med händerna över huvudet uppför en skogsbacke, och knappt ens det, några tunnelbanestationer från Stureplan. Men det sitter i huvet. Det sitter ju alltid i huvet.

Och jag försöker verkligen, jag ger upp och försöker igen, och det är svinjobbigt. Jag tror inte att det går mer, men instruktör C har inte sagt åt oss att sluta. Så jag fortsätter. In i mjölksyran. "Det kommer att kännas jobbigt. Låt det göra det", konstaterar han sakligt.

"Snälla instruktör C, låt mig slippa mer", tänker jag när jag springer där och uttalar de där orden ännu en gång, nu automatiskt. Men så kommer nästa tanke: "Det är sånt här pannben byggs av." Sen ber jag stilla om respit igen. Och så växlar jag fram och tillbaka mellan de två, tills vi äntligen får sluta och jag landar i den sista tanken.

Det är sånt här pannben byggs av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar