En klapp på axeln

Man har jobbat för mycket och inte tränat på många veckor. (Och med träna menar jag militärträning - yoga räknas inte riktigt, även om det är sant att jag får träningsvärk av det ibland.) Man domnar av med en kall Mikkeller framför Netflix på fredagkvällen, somnar 21.30, vaknar 06.30 på lördag morgon. Man känner sig pigg. Man tänker: "Kanske är det idag jag ska gå på lördagspass. Det var länge sen." Man går upp. Man äter en ostmacka medan man lyssnar på radio och kontemplerar morgonljuset. Man tar bussen till återsamlingsplatsen. När man går nerför trapporna tänker man: "Vad gör jag här?"

Det ska snart visa sig.

Redan sådär fem-tio minuter in på passet förstår jag att det här kommer att bli tungt. Jag är inte trött i kroppen, yogan har givit mig starka muskler, men efter några veckor utan konditionsidrott har jag noll flås. Och jag är inte van att träna med rödvästar. Jag är inte van att träna morgonpass heller, kommer jag på långt senare.

När vi har sprungit hela den långa slingan bort från återsamlingsplatsen, passerat den lilla ån och den nybyggda bron där Norra Djurgårdsstaden möter Lilljansskogen, och fortsatt bort mot kajakklubben och över fältet och springer på promenadstigen på väg ner mot vattnet, överväger jag för första gången jag kan minnas att lämna ett militärträningspass. Säga att det här räcker för mig, det är nog nu. Säga att nu promenerar jag tillbaka till återsamlingsplatsen och väntar på er där. Efteråt kommer det förstås att kännas trist att jag inte kunde fullfölja, men det är okej. (Det märks att jag har yogat mycket senaste tiden. Acceptans, underkastelse.)

Men nu är jag inte på yoga. Nu är jag på militärträning. Här gör vi inte så. Här gör jag inte så. Det vet jag ju. Egentligen.

Yoga-acceptansen gör att jag inte bryr mig om att jag halkar efter och hamnar sist. Jag har ändå ingen chans att hänga med rödvästarna. Inte grönvästarna heller förresten, inte idag. Det gör att det här inte handlar om tävling, uppvisning eller fåfänga för mig, det här handlar om överlevnad. Gå ner i källaren och hämta krafter, som de säger i Vinterstudion. När jag väl har insett det, går resten av passet ganska bra. Jag ger inte upp. Jag krigar på. Jag ligger sist nästan hela tiden, men jag genomför. Jag har tålamod med mig själv.

Det är det här som är militärträning, tänker jag. I mitt liv, just idag. För de andra, och för mig en annan dag, handlar det kanske om att ligga främst i klungan, eller åtminstone bland den första tredjedelen, eller om att kunna hjälpa de andra. Men för mig, idag, handlar det om att stillsamt kriga på. Och om att få en hand i ryggen, en high-five, en klapp på axeln. Och när jag får det, tänker jag att det är det här som är militärträning.